Italjaansk neorealisme
It Italjaansk neorealisme is in filmstreaming dy’t begûn yn 1943 mei Ossessione en einige yn 1952 mei Umberto D.
![](https://cdn.statically.io/img/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/2e/Roma_citt%C3%A0_aperta.png/220px-Roma_citt%C3%A0_aperta.png)
![](https://cdn.statically.io/img/upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/b8/Riso_Amaro.jpg/220px-Riso_Amaro.jpg)
De streaming wurdt skaaimerke troch ferhalen dy’t har ôfspylje ûnder de earme, arbeidzjende klasse, filme yn lange shots, op lokaasje. Faak wurde net-profesjonele akteurs brûkt foar byrollen en inkeld foar haadrollen. Yn de film Ladri di biciclette (1948) spilet bygelyks gjin inkelde profesjonele akteur.
Bekende neorealistyskee films
bewurkje seksje- Ossessione (Luchino Visconti, 1943)
- Roma, città aperta (Roberto Rossellini, 1945)
- Sciuscià (Vittorio De Sica, 1946)
- Paisà (Roberto Rossellini, 1946)
- Germania anno zero (Roberto Rossellini, 1948)
- Ladri di biciclette (Vittorio De Sica, 1948)
- La terra trema (Luchino Visconti, 1948)
- Riso amaro (Giuseppe de Santis, 1949)
- Stromboli (Roberto Rossellini, 1950)
- Umberto D. (Vittorio De Sica, 1952)
Boarnen, noaten en/as referinsjes: |
|